Tätortssafarie – Värmland

Tätorter i Värmland

Gromer begins!

Grums, Värmland

Förr var Grums ett hockeylag. Det var på den tiden som man hade säsongskort på Vita Hästens matcher. Grums har förmodligen fortfarande ett hockeylag, som producerar spelare åt Färjestad, eller i alla fall förvaltar de som inte får plats i Elitserielaget. Vita Hästen, och den tid som man inte missade en match är ett minne blott för mig numera. Efter konkursen så återkom aldrig intresset. I alla fall inte till idag, i skrivande stund. Grums har förvandlats i mitt medvetande från ett haltaskigt hockeylag, till en tätort, och en kommun i Värmland med ett förmodat mindervärdeskomplex till Karlstad. Men detta gäller väl för alla tätorter i Värmland. Generaliseringens tid är inte förbi, som höres.

Jag blev lite fundersam när jag stötte på en viss Gromer Vermicus i mina efterforskningar över Grums och dess ursprung.
Och det var inte det faktum att han skulle vara den första att bebygga vissa trakter i Grums som gjorde det hela lite märkligt. Gromer Vermicus var en kämpe, kanske lite av Gladiatorkaraktär, eller dagens moderna Legosoldater. Och att en kämpe Som Gromer Vermicus skulle börja bygga bo, som en normal familjefar kanske inte heller är så märkligt. Det som fick mig att reagera vara att han sades ha varit med i Bråvalla slag. Det framgick först, i en hast att det skulle ha skett i Värmland. Visserligen så tvistas det en del om var Bråvalla slag hölls, men ingen har påstått att det skulle ha varit i Värmland. Bråvalla slag bör ha hållits vid Bråvikens slut, innanför Norrviken, bort mot Kvillinge, utanför Norrköping.
Men, om man tänker efter hur det gick till, vid Bråvalla slag, och varför det slaget hölls så låter det rimligt att Gromer Vermicus skulle ha varit med. Mera rimligt än att han helt plötsligt skulle få för sig att bygga bo, och bli en bortglömd grundare till Grums.
Bråvalla slag handlade om en viss Kung Harald Hildetand som var gammal och döende. Man ville då, istället för att ta livet av honom, och låta makten gå vidare ge honom ett slag, att dö i. Egentligen så var han inte döende, han var gammal, mycket gammal. 150 år. Folk tyckte att han hade levt länge nog och beslöt sig för att ta livet av honom. Men, efter ett misslyckat försök att dränka honom i ett badkar så bad han om att få dör som en konung, inte i ett simpelt badkarl. Man samlade då ihop folk, Svear och folk från Uppsala och Norge, mot sydsvenskar, nordtyskar och Danskar.
Gnomer var nog en av de mera anonyma kämparna, som var inhyrda av Svearna.
Bråvalla slag var alltså inte ett krig mellan två grupper, från två geografiska områden, även om det kan tyckas så med tanke på sammansättningen av härarna. Hur som helst så finns det inga belägg för att det skulle ha varit sant. Ej eller att det inte skulle ha inträffat. Likaså anser man Gnomer Vermicus bebyggelse i det som idag är Grums vara en sägen. Det blir gärna så när det är nedskrivet långt efter att det har inträffat. Se bara på Bibeln. Varför skrevs den inte när det begav sig? Om Gud ville att människan skulle komma ihåg hans ord så hade han sett till att skicka stentavlorna till ett tryckeri. Ja, kanske ett stenhuggeri. Han borde inte ha gett dem till en skäggig gammal gubbe, mitt ute i öknen.
Annars så är det svårt att skilja på orternas sägner, deras geografiska härkomst och så vidare i området kring Grums. Men, med lite bättre lokalkännedom så skulle det säkert gå bra. Det är ju inte lika rörigt som för det geografiska området för Bråvalla slag.
På Gruvö, eller om har hetat Grufvö eller något liknande så fanns det bl.a. ett slott. Och slott fanns det flera av i områdena runt Grums. Ett av slotten, Axevalla slott får jag inget grepp om riktigt. Axevalla förknippar man ju annars med Västergötland, mellan Skövde och Skara. Axevalla finns väl också i Linköping, som en lite parentes.
Grums kyrka är inget undantag gentemot andra kyrkor. Den har blivit föremål för prickkastning. Ja, om det var mitt i prick, det kanske skulle vara en osanning. Jättarna har en tendens till att missa hela tiden, så att stenarna blir utspridda runt om i bygderna.
Bönderna i trakten, det vill säga den bördigare delen av Värmland har inte alltid varit på god fot med slottsinnehavarna.
 

Det är väl kanske därför som det inte finns så mycket bevarade slott i trakten, endast lämningar. Gruvön lämnades föresten som morgongåva till en Margarethe Ifvarsdotter enligt en skrift av en herre vid namn Gyllenius. Frågan är om det är den ladugård som Gruvön nämns som eller om det gäller slottet, eller hela halvön.
Fru Rangela ska kanske nämnas, men sorterar under annan ort, Slottsbron, och i viss mån Segmon. Hon har gett upphov till namn inom sjöfarten. På samma sätt finns det sägner om ett sund, med en liten udde som kallas Drängspringet. En sorglig historia om en dräng som dödas av en flickas styvmor genom att sätta upp en påle i vattnet där drängen dök. Men detta tror jag, utan att fått reda på det blir en historia för tätorten Segmon. Grums tycks mest vara samlingsplats för det runt ikring liggande grannskapet.

27 november, 2010 Posted by | Uncategorized | Lämna en kommentar

Skånska tjädrar och ett lekfullt troll!

Har du varit i Åtvidaberg? Har du måhända även varit i Årjäng? Ser du i så fall likheten?
Nja, det kanske du inte gör. Det kanske bara är min upplevelse av de två orterna, de två tätorterna, och hur de har sin dal att åka ner mot, och upp till centrum. Det kanske inte är en likhet mellan de båda orterna, men jag upplevde det så.
å, frågan är kanske, för en del hur man kan jämföra Värmland med Östergötland. Men, det är ju så, för den som tror att Östergötland är ett slättlandskap att, som någon en gång skrev Östergötland är skog i norr, och skog i söder, med en jättestor skogsglänta i mitten. En skogsglänta på 12-13 mil. Men det i åtanke så ser jag mera likheter än olikheter mellan de södra skogarna, men även då norra med Värmland, och dess oändliga skogspartier. Ingen skulle få för sig att tala om Värmlandsslätten, så fort det dök upp en liten skogsglänta.

Det första besöket i Årjäng gav ett möte med Årjängstrollet. Det är, enligt viss information det största trollet i Sverige. Det är även en lekplats, där man kan åka rutschkana om man har detta sinne i behåll. Denna dag, denna lördag i september så var det väl mera vattenrutschkana än vanlig rutschkana. Detta hindrade ju inte en och annan Småfoting från att bege sig upp i trollets topp. Ja, man säger ju så, från topp till tå. Då borde väl även ett trolls övre del kallas för topp. Toppen i det fallet torde vara huvudet, men för kvinnor tycks det vara tärt om. Toppen sitter nedanför huvudet, i alla fall när det gäller klädplagg. Män talar om t-shirt, skjorta och tröja, medan kvinnorna tydligen gr skillnad på topp, t-shirt, tröja, jumper, och vad det nu må vara för märkliga namn de ger sina kläder. Fast, trollet anser sig nog inte behöva en topp. Den står där, i ur och skur, oavsett väder, alltid i samma kläder. Den behöver inga namn på något av sina plagg. Den har inget att byta till.

Hade det inte varit så blåsigt denna dag så hade jag nog utmanat en av Småfotingarna i schack. Det finns nämligen ett stort schack mitt i den lilla park, eller om det ska kallas torg där trollet är placerat. Kan det kallas för torg-schack måhända? En annan unik sak, som ´man kanske inte tänker på som unikt är de två hästar i sten som man kan, om man är av den arten rida på. De ser ut som vilka leksaker som helst, i en fungerande lekplats. Men är det egentligen så vanligt med leksakshästar i massiv sten, i denna storleken.

Sten och konst verkar föresten vara temat för denna lilla plats, det lilla torg, eller rent av minipark. Tjädrarna som kärleksfullt spelar mot varandra är också gjorda av sten. Grovt huggna, har de formats till tjädrar. (Jag hoppas nu bara inte att det sa vara orrar. Förväxlingen sker lätt, om man inte är van vid att stöta på den typen av fåglar, mer än i grovt huggna stenpartier)
Men, för att ta lite fakta så handlar det alltså om Claras Torg i Årjäng, och fåglarna är alltså tjädrar. Tjäderspel i diabas. Diabas är en svart granit som väl knappast finns på plats utan har förmodligen ”importerats” från Skåne.

Vad jag har förstått så har trollet flyttats, förmodligen från något torg som skulle kunna tänkas ha kalalts för Stortorget. Detta torg är föremål för en grupp på Facebook, där man alltså vill ha tillbaka sitt troll. Men detta kan lika gärna vara en modern skröna. Bekräftelse på den uppgiften låter väta på sig, till ett annat forum än denna text. Och, egentligen, ibland så kan fakta vara ganska tråkigt. Fantasin ger lite större vyer, och vidgar perspektiven. Per Agelii heter föresten konstnären som gjort tjäderspelet.

Nu är det ju inte bara skånska tjädrar, stenhårda hästar och troll från Bålsta i Årjäng. Västra Silen är en sjö som hälsar välkommen innan man kommer fram, från en av tillfarterna. Ja, själva sjön är ganska lång, och smal, i förhållande till sin längd, om nu budskapet i förklaringen gick fram. Välkomnandet står några skyltar för, en vid varje infart. Just de skylt vi beskådade på nära håll, i form av en liten paus var den som är belägen vid sjöns norra ände.
Visserligen så påminner trollet i Årjäng om det jag kommer ihåg från vissa orter i Norge. Själva stilen alltså. Men, det är ett högst individuellt minne, som kanske inte delas av särskilt många. Och att trollet skulle vara från Bålsta grundar jag på att den illustratör som byggde, eller i alla fall designade det hela kommer från just Bålsta. Erik Hermansson.

Nu tycker jag inte att vädret gjorde Årjäng rättvist denna gång. Så det finns anledning att återkomma i ärendet, och göra nya dokumentationer om Årjäng.

4 oktober, 2010 Posted by | Uncategorized | 3 kommentarer

Är Karlstadborna trötta på ”Sola”?

Det känns ganska naturligt att påbörja en tätortssafari i Värmland i den mest kända av Värmlands tätorter – Karlstad. Men, egentligen så borde man komma förbi en del andra tätorter, innan man kommer till Karlstad. Om man inte åker tåg förstås. Då kan man hamna i Karlstad, utan att vara i mindre tätorter, såsom Degerfors eller Kristineberg. Man åker visserligen genom dem, om man kommer från det hållet, men man kanske inte kliver av tåget där.
Vi klev inte av vårt tåg, inte förrän i Karlstad. Vi, det är jag, som går under beteckningen Fjäderlös Tvåfoting, med tillhörande blog på http://fjaderlos.wordpress.com och Småfotingarna, William och Michelle. Ibland är Småfotingarna med på tätortssafari, ibland inte. Ibland är en med, men inte den andra. Det kan sådeles förhålla sig lite olika.
En tätortsafari går till så att man helt enkelt besöker en av Statistiska Centralbyråns listade tätorter. Man kan gärna fotografera ortsskylten, men detta är inget krav. Däremot så bör man fotografera ett elskåp. Elskåp finns det nämligen i alla tätorter. Det blir liksom den gemensamma nämnaren för alla tätorter, och blir sådeles det återkommande i varje tätortssafari.

Låt oss börja med att avliva en myt, ett förbannat falsk sätt till marknadsföring. En vilseledande reklam. Det finns ingen sol i Karlstad. Det finns bara mulet väder och regn.
Nåja, solen i Karlstad måste väl nämnas antar jag. Men om jag bodde i Karlstad, så skulle jag nog vara tämligen trött på begreppet ”sola i Karlstad”

Vår tätortssafari i Karlstad var tämligen begränsad denna gång. Men det hindrar ju inte att man kompletterar med lite mera, en annan gång. Eller, varför inte flera gånger. Man kan ju faktiskt kombinera tätortssafari med s.k. geocaching. Läs mera om geocaching på  . Karlstad är nämligen en ganska geocaching-tät stad. Det finns en hel del ”skatter”. För det är vad geocaching är, en form av skattjakt, med GPS. Bra för både vuxna som för barn. Tack vare geocaching så fick jag reda på att det finns någon form av toaletter, bara något kvarter från Karlstad C. Inte för att vi gick dit, för det behövdes inte. Men det an vara bra att veta, tills nästa gång som man ramlar ner i denna stad. Sevärdheter av alla slag kan upplevas med hjälp av geocaching. I detta fall var det väl mera en nödvändighet, med betoning på nöd än det var en sevärdhet.

Det tåg vi tog, när vi lämnade Karlstad stod på spår 20, sa de i högtalarna. Kans det vara ett sätt att spinna vidare på den där solen, som tydligen uppförstoras i reklamen. Att börja räkna spåren, med nummer 20 är väl ett sätt att tala om för välden att man har en större tågstation än man väl egentligen har. Hur som helst, så kan taxichaufförerna i staden ta sig ett bloss vid stationen. De har nämligen fått en egen lite askkopp på husväggen. För, inte fimpar väl andra där?

Elskåpet som vi valde att fotografera för att fullborda själva tätortssafariet var väl bevakat av div. cyklar och en och annan moped. Jag tyckte att det var trivsamt med lite dekoration, om än i form av cyklar istället för ett kalt, grått elskåp. Men så tänkte jag på en sak Om det blev problem med elen, och de som reparerar måste ta sig in i elskåpet, så skulle det bli en smula trångt.
En annan sak som slog mig var hur pass mycket själva tågstationen, och spårområdet liksom skrek ut ”Höger eller vänster?” eller ”Väst eller öst?”. Det gick liksom inte att se något annat än att folk som var där, antingen var på väg mot väst, eller så var de på väg mot öst. Men det stämmer ju naturligtvis inte. Logiken säger något annat.
 

Vårt uppdrag var slutfört. Vi hade besökt tätorten Karlstad, fotograferat ett elskåp och till och med hittat en liten geocaching-skatt. Men ändå kändes det som om vi bara vidrört hårtopparna av Karlstads ovårdade hårsvall.

En sak är säker, att det nog inte finns så många värmlänningar som det finns, i just Värmland. Väl mött, värmlänningar och andra, på kommande tätortssafarier, i Värmland.

27 september, 2010 Posted by | Uncategorized | 1 kommentar